|
Dagens datum:
Vem är flykting?
En flykting är en person "som flytt sitt land med anledning av en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, nationalitet, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller politisk uppfattning, som befinner sig utanför det land, vari han är medborgare och som på grund av tidigare nämnd fruktan inte kan eller vill återvända till det landet."
1951 års konvention angående flyktingars rättsliga ställning
Normalt är det statens uppgift att trygga medborgarnas grundläggande mänskliga rättigheter och fysiska säkerhet. Men när civilpersoner blir flyktingar så försvinner det här skyddande nätverket. UNHCR:s främsta roll med avseende på internationellt skydd är att se till att stater är medvetna om sin skyldighet att ge flyktingar och asylsökande skydd och handlar därefter. UNHCR är dock inte en överstatlig organisation och kan inte ta över det ansvar som vilar på en regering. Länder får inte tvinga tillbaka flyktingar till ett territorium där de riskerar att utsättas för fara och inte heller diskriminera flyktingar.
Tillbaka till listan
En flykting har rätt till asyl, en trygg fristad. Men internationellt skydd är mer än bara fysisk säkerhet. Flyktingar bör åtnjuta åtminstone samma rättigheter och få samma grundläggande hjälp som vilka andra utlänningar som helst som har uppehållstillstånd i landet, och det inbegriper tankefrihet, rörelsefrihet, och att ingen må utsättas för tortyr eller förnedrande behandling. Detsamma gäller ekonomiska och sociala rättigheter: flyktingar bör ha tillgång till läkarvård, skolgång och rätt att arbeta. Om ett stort antal flyktingar oväntat kommer till ett land och söker skydd har kanske regeringen i landet inte omedelbart resurser tillgängliga för att hjälpa dem. Då kan UNHCR och andra internationella organisationer bistå med ekonomiska medel, förnödenheter, tak över huvudet, verktyg, skolor och läkarvård. Med olika insatser som yrkesträning och stöd för att komma ut i förvärvsarbete bistår UNHCR flyktingar att bli självförsörjande så snart som möjligt.
Tillbaka till listan
Flyktingar ska respektera asyllandets lagar och förordningar.
Tillbaka till listan
Ansvariga myndigheter i respektive land upprättar en asylprocess för att bedöma en persons behov av asyl. UNHCR kan erbjuda myndigheter råd och vägledning i asylfrågor och ser också över hur olika stater efterlever 1951 års flyktingkonvention. UNHCR rekommenderar korta handläggningstider, ett flexibelt och humant asylförfarande och medvetenhet om hur svårt det kan vara att påvisa förföljelse. UNHCR:s exekutiva kommitté med 61 medlemsländer ger ut icke-bindande riktlinjer och organisationens handbok "Om förfarandet och kriterierna vid fastställande av flyktingars rättsliga ställning" är en vägledande tolkning av 1951 års flyktingkonvention. I länder som inte har anslutit sig till internationella fördrag om flyktingar, men som ber UNHCR om hjälp, kan organisationen utföra asylbedömning och erbjuda skydd och bistånd.
Tillbaka till listan
1951 års flyktingkonvention, det främsta internationella fördraget i flyktingrätt, tar inte speciellt upp frågan om civila som flyr en konflikt trots att de största flyktingkatastroferna under senare år har varit ett resultat av inbördeskrig, etniskt eller religiöst våld. UNHCR betraktar emellertid personer som flyr sådana omständigheter och vars regering är oförmögen eller ovillig att ge dem skydd, som flyktingar. Regionala fördrag som Afrikas OAU-konvention och Cartagenadeklarationen i Latinamerika stödjer UNHCR:s inställning. Några länder, framför allt i Västeuropa, är av den uppfattningen att civila som flyr ett land i krig eller som fruktar förföljelse av icke-statliga grupper som milis eller rebeller, inte bör få formell flyktingstatus. Enligt UNHCR:s uppfattning är det inte vem som står bakom förföljelsen som är av avgörande betydelse för asylbedömningen utan snarare om en person behöver internationellt skydd därför att han eller hon saknar skydd i hemlandet.
Tillbaka till listan
Internflyktingar flyr ofta sina hem av samma skäl som flyktingar men stannar inom landets gränser där hemlandets lagstiftning är gällande. UNHCR har inte något speciellt mandat att bistå internflyktingar men bistår ändå åtskilliga miljoner människor i olika krishärdar, dock inte alla internflyktingar i världen, vars antal uppskattas till mellan 20 och 25 miljoner. På anmodan från FN:s generalsekreterare eller generalförsamling kan UNHCR bistå internflyktingar, förutsatt att landet i fråga ger sitt samtycke. Det har under senare år skett i Mellanöstern, på Balkan, i Afrika och i Afghanistan.
Tillbaka till listan
Var och en som söker asyl måste vanligtvis påvisa att hans eller hennes fruktan för förföljelse är välgrundad. Men i en massflyktsituation som exempelvis i Kosovo eller i Stora sjöområdet i Centralafrika är det inte möjligt att göra en individuell asylbedömning. Under sådana omständigheter, särskilt när alla i samma grupp flyr av liknande skäl, kan det vara lämpligt att göra en "kollektiv" flyktingskapsbedömning istället för en enskild bedömning av varje person. I denna situation betraktas varje civilperson på flykt som flykting, i avsaknad av bevis på motsatsen.
Tillbaka till listan
En ekonomisk migrant lämnar i regel ett land frivilligt för att söka sig en bättre framtid någon annanstans. Om han eller hon skulle välja att återvända hem skulle de åtnjuta hemlandets skydd. Flyktingar flyr på grund av hot om förföljelse och de kan inte återvända i säkerhet till sina hem under rådande omständigheter.
Tillbaka till listan
När man gjort bedömningen att en person inte är i behov av internationellt skydd i ett korrekt asylförfarande, befinner sig personen i fråga i en situation snarlik andra utlänningar som saknar uppehållstillstånd och kan avvisas från landet. Men UNHCR framhåller att personer som kommer från länder som härjats av väpnade konflikter eller utbrett våld också är i behov av skydd. Organisationen verkar även för att asylsökande som fått avslag har rätt att få sin sak prövad en gång till innan de avvisa.
Tillbaka till listan
Varje land har rätt att begära att dess medborgare bär vapen i ett nationellt nödläge. Men medborgarna ska också ha rätt att vägra bära vapen på grund av samvetsbetänkligheter. I de fall där samvetsbetänkligheter inte beaktas eller när en konflikt bryter emot internationella normer, kan värnpliktsvägrare som fruktar förföljelse på politiska eller andra grunder vara berättigad till flyktingstatus.
Tillbaka till listan
En brottsling som dömts under rättssäkra förhållanden för ett brott och som flyr sitt land för att inte komma i fängelse är inte nödvändigtvis en flykting. Men en person anklagad för icke-politiska brott, vare sig skyldig eller oskyldig, och som kanske samtidigt är förföljd av politiska eller andra skäl, är inte nödvändigtvis undantagen från flyktingstatus. Dessutom kan människor dömda för ett politiskt "brott" mycket väl vara flyktingar.
Tillbaka till listan
Personer som varit delaktiga i krigsförbrytelser och kränkningar av folkrätten och fördrag om mänskliga rättigheter, inklusive terrorism, är inte berättigade till det skydd som flyktingar har rätt till. I praktiken, speciellt i en massflyktsituation, är det ibland svårt att skilja personer misstänkta för grova överträdelser av de mänskliga rättigheterna från en bona fide-flykting (som handlat i god tro), speciellt för en humanitär organisation som UNHCR som varken är en polisiär institution eller en rättslig instans. Under 1990-talet till exempel levde välkända krigsförbrytare från Rwanda i de enorma flyktingläger som sattes upp i grannländerna. Den mest praktiska lösningen på problemet är att stödja initiativ som de internationella domstolarna för Rwanda och det forna Jugoslavien, att ställa krigsförbrytare inför rätta. Det är UNHCR:s plikt att dela med sig av väsentliga fakta i dessa frågor till dessa domstolar och relevanta FN-organ, men samtidigt hålla i minnet att hantera information som flyktingar konfidentiellt yppat till UNHCR:s fältarbetare med försiktighet.
Tillbaka till listan
En flykting är en civilperson. En person som fortsätter att driva väpnad kamp från asyllandet kan inte betrakats som flykting.
Tillbaka till listan
Kvinnor, precis som män, kan vara utsatta för förföljelse av politiska, etniska eller religiösa skäl. Dessutom kan någon som flyr diskriminering eller allvarlig förföljelse på grund av att hon inte kan foga sig efter strikta sociala normer bli betraktad som flykting. Sådan förföljelse kan härröra från en statlig myndighet eller, i avsaknad av tillräckligt skydd från staten, från en icke-statlig part. Sexuellt våld, som våldtäkt, kan utgöra förföljelse. Med diskriminering avses här att den får följder som på ett påtagligt sätt är till skada för personen ifråga. En kvinna som fruktar angrepp därför att hon vägrar bära en chador (huvudet täckt av en sjal) eller annan typ av klädsel, eller därför att hon önskar välja sin make själv och leva ett oberoende liv kan betraktas som flykting. 1984 beslöt Europaparlamentet att kvinnor som utsätts för grym eller omänsklig behandling därför att de föreföll överträda sociala sedvänjor skulle betraktas som tillhöriga till viss samhällsgrupp när man gör en flyktingskapsbedömning. USA och Kanada har omfattande riktlinjer för bedömning av könsrelaterad förföljelse och det finns en liknande utveckling i Tyskland, Nederländerna och Schweiz.I Sverige utfärdade migrationsverket speciella riktlinjer med avseende på asylsökande kvinnors speciella skyddsbehov i mars 2001.
Tillbaka till listan
I Frankrike, Nederländerna, Kanada och USA är det officiellt erkänt att könsstympning är en form av könsrelaterad förföljelse och det kan vara skäl till att ge flyktingstatus. I ett fall erkändes en kvinna som flykting då hon fruktade förföljelse i hemlandet på grund av att hon vägrade att tvinga sin dotter att genomgå könsstympning.
Tillbaka till listan
Homosexuella kan vara berättigade till flyktingstatus på grund av förföljelse beroende på tillhörighet till viss samhällsgrupp. Det är UNHCR:s uppfattning att personer som utsätts för angrepp, omänsklig behandling eller allvarlig diskriminering på grund av sin homosexualitet, och vars regeringar är oförmögna eller ovilliga att skydda dem, ska bli erkända som flyktingar.
Tillbaka till listan
Länder erbjuder ibland "tillfälligt skydd" när stora grupper av flyktingar i en nödsituation kommer in i landet. Det skedde till exempel under konflikterna i forna Jugoslavien i början av 1990-talet och senare i Kosovo, när det ordinarie asylmottagandet blev hårt ansträngt. Under sådana omständigheter kan människor snabbt få en fristad i andra länder men utan någon garanti om varaktig asyl. "Tillfälligt skydd" kan sålunda vara till fördel för både regeringar och asylsökande under särskilda omständigheter. Men det komplementerar bara, och ersätter inte skydd i en vidare bemärkelse, innefattande flyktingstatus i enlighet med konventionen . Tillfälligt skydd ska inte förlängas, och efter en rimlig tidsperiod förespråkar UNHCR att de som åtnjuter detta skydd ska få rätt att kräva full flyktingstatus. De som eventuellt nekas flyktingstatus ska icke desto mindre tillåtas stanna kvar i asyllandet tills de kan återvända utan fara.
Tillbaka till listan
De äldre, kvinnor och barn bland flyktingarna är ofta utsatta för våld. Särskilt våldtäkt är vanligt förekommande i den förföljelse som driver familjer på flykt från deras hem, allteftersom civilbefolkningen i allt högre grad med avsikt blir måltavla för sekteristisk krigföring. Civilpersoner kan utsättas för sexuella övergrepp under sin flykt och vid ankomsten till asyllandet, av tjänstemän, lokalbefolkning och andra flyktingar. UNHCR:s fältarbetare försöker förbättra villkoren för att förebygga sådana övergrepp. Organisationen erbjuder också offren speciell vård och arbetar för en rättslig uppföljning som att ställa misstänkta förövare inför rätta. Förebyggande åtgärder kan också vara att man planerar flyktingläger bättre till exempel genom att se till att det finns belysning nattetid och att flyktingarna själva patrullerar och övervakar säkerheten om natten.
Tillbaka till listan
Under normala omständigheter, nej. Men av familjeåterföreningsskäl kan flyktingar be om omplacering till länder där de har nära släkt.
Tillbaka till listan
Frivilligt återvändande är den varaktiga lösningen man föredrar för majoriteten av flyktingarna. Men på grund av fortsatt hot om förföljelse eller på grund av andra skäl kan en del personer inte återvända och kan inte heller bosätta sig permanent i det första asyllandet. Under sådana omständigheter kan omplacering till ett tredje land bli den enda möjliga lösningen.
Tillbaka till listan
Bara en handfull länder av FN:s 189 medlemsstater har inrättat årliga kvoter för att ta emot flyktingar. Det är Australien, Kanada, Danmark, Finland, Nya Zeeland, Norge, Sverige, Nederländerna och USA. Andra länder kan ta ansökningar från UNHCR i beaktande från fall till fall, vanligtvis beroende på släktanknytning eller starka kulturella band.
Tillbaka till listan
Regeringar är inte alltid redo att anpassa sina kvoter till behov som snabbt förändras utan upprättar kvoter till svar på inhemska intressegruppers krav, och väljer ut vissa nationaliteter. Länder som tar emot kvotflyktingar kan också avvisa ansökningar ifall familjer har trängande medicinska problem och kanske behöver kostsam omvårdnad och sociala bidrag, eller kanske har begränsad förmåga att integrera sig snabbt. I allmänhet, även om en del länder accepterar personer med olika svårigheter, så föredrar de flesta mottagarländerna välutbildade flyktingar med starka släkt- och kulturband, familjer som inte är splittrade och som med stor sannolikhet kan integrera sig på kort tid. Sådana familjer motsvarar inte alltid de personer med starka skyddsbehov som UNHCR försöker omplacera.
Tillbaka till listan
Ett ensamkommande barn är "ett barn som är åtskilt från båda föräldrarna och utan sådan vårdnadshavare som fastställts enligt lag eller sedvänja". Antalet ensamkommande barn varierar mycket. Ofta rör det sig om två till fem procent av en flyktingpopulation och i Europa i en aktuell studie uppskattade UNHCR att fyra procent av de asylsökande är ensamkommande barn. UNHCR samarbetar med andra organisationer som Röda korset, Unicef och Rädda barnen för att se till att de ensamkommande barnen identifieras och registreras och att man gör efterforskning av deras föräldrar. I mitten av 1990-talet i Rwanda återförenades uppskattningsvis 67,000 barn med sina familjer.
Tillbaka till listan
Befälhavare på fartyg har en skyldighet under internationell lag att rädda personer i sjönöd. Det händer, som under de vietnamesiska båtflyktingarnas exodus, att de är asylsökande. Fripassagerare kan också vara asylsökande. Person som räddas till sjöss ska landsättas i nästa anlöpningshamn, där man ska tilllåta dem komma in i landet, åtminstone tillfälligt, i avvaktan på omplacering till ett annat land. Några stater, under vars flagg fartyg seglar, har givit garantier om emottagande av personer som räddats till sjöss. Det finns ingen bindande internationell konvention om asylsökande fripassagerare och hur länder tar emot dem varierar mycket. UNHCR förespråkar att, när så är möjligt, fripassagerare ska tillåtas gå iland i första anlöpningshamn, där de lokala myndigheterna kan göra en flyktingskapsbedömning.Om en anlöpningshamn inte tillåter en fripassagerare landstiga och om fartygets nästa anlöpningshamn är ett land där fripassagerarens liv är i fara, då är handlingen liktydig med att man under tvång returnerar personen (refoulement). I sådana fall försöker UNHCRs personal att ordna en intervju ombord på fartyget och om den asylsökande bedöms vara flykting, hjälper UNHCR till med att finna en varaktig lösning, vanligtvis omplacering till ett tredje land under en flyktingkvot.
Tillbaka till listan
Rätten till en nationalitet är allmänt erkänd inom internationell rätt och utifrån medborgarskapet kan andra rättigheter härledas. Men det finns förmodligen åtskilliga miljoner människor som fortfarande är statslösa speciellt i några länder som tidigare tillhörde Sovjetunionen. Problemet kan bli särskilt kännbart för barn i blandäktenskap, eller barn som fötts i ett annat land än föräldrarnas hemland, eftersom de inte nödvändigtvis erhåller medborgarskap i det land de faktiskt föds. Det finns åtskilliga internationella instrument som tar upp den här frågan, bland annat FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, konventionen om statslösa personers rättsliga ställning från 1954, och konventionen om begränsning av statslöshet från 1961, vilken understryker att en person inte ska förvägras medborgarskap på grund av ras, etniska, religiösa eller politiska skäl. Den skisserar upp olika mått och steg för att förebygga statslöshet till följd av omplacering från ett territorium, och upprättar regler för hur man ger medborgarskap till barn födda i ett land, barn som annars skulle bli statslösa. FN:s generalförsamling har anförtrott UNHCR att övervaka konventionens efterlevnad.
Tillbaka till listan
|
